En månad i tillflykt

2010-04-18T01:03:00.003+02:00

Slutprodukten går nu att ladda ner härifrån.

Tjugoåttonde februari

2010-02-28T23:47:00.012+01:00

När jag skriver det här är det tretton minuter kvar av februari. Det innebär att det är tretton minuter kvar av mitt buddhistiska leverne. Tretton minuter som jag kommer att tillbringa framför datorn, om ingenting väldigt oväntat inträffar.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva om. De senaste inläggen har i princip innehållit samma visa: jag har skrivit om hur jag misskött mitt praktiserande den senaste tiden. Det finns egentligen inte så mycket mer att hämta på det temat. Man skulle kunna sammanfatta min månad med att den gick bra de första två veckorna, sämre de sista två. Vad detta kan bero på har jag som hastigast behandlat i tidigare inlägg, och jag tänker väl egentligen spara min djupare analys till jag sätter mig och skriver på slutprodukten, som kommer att vara klar senast den femtonde april, förmodligen tidigare än så. När den är klar är tanken att den ska publiceras här på bloggen, så om intresse för den finns så är det lämpligt att titta in här lite då och då. Jag kommer dock inte att uppdatera bloggen innan dess, och gissningsvis kommer det väl ta någon månad innan jag har färdigställt den, så ha inte för stora förhoppningar om ni kikar in här under mars månad.

Avslutningsvis tänkte jag tacka alla som har kommenterat mitt praktiserande, både IRL och här på bloggen. Det har känts fantastiskt bra att folk faktiskt har visat intresse. Både folk som har klagat på mig, folk som har tyckt att jag varit duktig och folk som gett mig tips och idéer är värda att tacka: alla har på sitt sätt bidragit till att månaden trots allt har varit en väldigt lärofylld tid. Tack så mycket!

Och, angående slutprodukten: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...

Med den klyschan skulle det kunna vara dags att säga adjö, om det inte vore för att adjö är ett så sorgligt ord. Jag kommer ju trots allt blogga vidare på min ordinarie blogg, och minst ett inlägg återstår som sagt här. Kanske är det därför lämpligast att avsluta det här inlägget med en gammal barndomsklassiker:

Hejdå!

Edit: Nu har jag förresten även ändrat tillbaka till min gamla religiösa åskådning på facebook: ingen alls.

Tjugosjunde februari

2010-02-28T01:19:00.008+01:00

För en stund sedan ringde en kompis mig och frågade om det är sant att jag inmundigade alkohol under gårdagskvällen. Jag höll mig till sanningen och bekräftade att så var fallet, varpå kompisen frågade om jag tänkte nämna det i bloggen eller ej, vilket jag givetvis hade tänkt.

Min plan var att hålla mig nykter under hela februari, främst på grund av mitt buddhistiska leverne. I och med att jag drack ett antal öl igår höll alltså inte det. Det kan tyckas konstigt att jag inte ens lyckades hålla mig nykter i en månad, och det är det väl också, men jag ska försöka förklara mig lite.

Den kanske största anledningen till att jag dricker alkohol är att jag gärna vill stifta nya bekantskaper. Alla som någon gång har druckit alkohol vet att det är någonting som går mycket enklare när man är lite berusad. I synnerhet går det enklare att bekanta sig med potentiella flick- eller pojkvänner. Under den gångna månaden har jag pratat som hastigast med eller åtminstone skymtat i ögonvrån ett antal sådana. Väldigt flyktiga möten i vimlet, skulle man kunna säga att det har varit, med personer som jag ibland har känt jag skulle vilja lära känna bättre. I och med att jag har varit nykter (kanske bör jag skylla på mig själv, inte min nykterhet) har jag varit väldigt tillbakadragen och inte alls tagit några egna initiativ. Jag har främst hållit mig till personer jag känner sedan innan, vilket förvisso har varit trevligt, men jag har ju då inte bekantat mig med några nya personer. Avsaknaden av alkohol har i det avseendet varit påtagligt.

Att jag ville bekanta mig med nya personer (framför allt flickor då, så klart) var nog den största anledningen till att jag drack alkohol igår. Det är inget som försvarar mitt förtärande, men det förklarar det åtminstone till viss del. Jag kände att jag under månaden redan hade gått miste om för många tillfällen (många tillfällen är kanske att ta i, men av de jag ändå haft har jag inte tagit tillvara på något). Då detta var anledningen till att jag drack alkohol var det med en viss besvikelse jag klev av från bussen hem igår, konstaterandes att jag ändå inte hade skaffat några nya kontakter.

Det känns som om mitt buddhistiska leverne i praktiken är över. Det återstår en dag av februari. Förhoppningsvis mäktar jag då med ett sista inlägg här, innan jag börjar sammanställa allt material till min slutgiltiga slutprodukt. I vilket fall som helst kan jag redan nu säga att det har varit en lärofylld tid.

Tjugofemte februari

2010-02-26T01:52:00.004+01:00

Något jag har känt väldigt påtagligt är att ju mer jag har att göra, desto mindre tid och tanke ägnar jag åt buddhismen. Den här veckan har jag haft väldigt mycket att göra, bland annat med elevrådets årsmöte. Nu är det dock genomfört och jag har skrivit färdigt vad som krävs i protokoll- och verksamhetsberättelseväg.

För att det här inlägget inte ska bli alltför torrt tipsar jag om ett inlägg på min ordinarie blogg från i somras, vilket hittas här. Jag var då inte särskilt kunnig om buddhismen men behandlade ändå saker som har mycket med buddhismen att göra: altruism, egoism och lycka. Delvis har jag ändrat uppfattning från när jag skrev inlägget, då trodde jag till exempel tydligen inte att sannaltruism verkligen existerar, något jag nu nog ändå tror, men slutpoängen håller jag fortfarande med om i allra högsta grad: osjälviska handlingar leder i högre grad än själviska till lycka.

Nu är det inte många dagar kvar alls. Puh. Det känns som om jag överlag har varit en ganska dålig buddhist sista halvan av månaden. Men men, det går inte att lyckas med allt, och jag har ändå fullt tillräckligt med underlag för att få ihop till ett bra projektarbete känner jag. Mycket möjligt är att jag så småningom kommer publicera slutprodukten här på bloggen, men det är inte helt klart än. Förhoppningsvis kommer jag att komma med maffigare inlägg nu de tre återstående dagarna i alla fall.

Tjugotredje februari

2010-02-23T22:20:00.003+01:00

Jag borde egentligen skriva något lite längre inlägg, men jag har en samhällsuppgift som måste göras, vilket innebär att jag inte har tid till att skriva någonting här ikväll. Nämnvärt är i alla fall att jag har skött meditationen de senaste dagarna, vilket känns bra.

Tjugoförsta februari

2010-02-21T22:46:00.023+01:00

När jag skriver det här är det en vecka och femtiofyra minuter kvar av min buddhistiska månad. Inför det faktumet hyser jag lite blandade känslor. Blandade känslor hyser jag också inför snö, som jag tänkte skriva lite om i det här inlägget.

Där jag bor (Jönköping) brukar det inte vara så mycket snö. Jag brukar inte klaga över det, då jag tycker att det räcker med snö kring julafton, men det finns givetvis många som vill att det ska vara mer snö. Så tror jag dock inte att det är i år, när snön gör allt annat än att lysa med sin frånvaro. Folk klagar istället konstant på att det är så groteskt mycket snö. Det går knappt att ta sig fram på vägar där snön inte är avlägsnad, och snöplogar kan knappt ta sig fram till dem för att göra det. Bussarna är flera minuter sena om de ens kommer och folk måste skotta ordentligt för att kunna ta sig ut från sina egna trädgårdar. Facebookstatus efter facebookstatus handlar om hur mycket man vill att snön ska försvinna och att det ska bli sommar nu, nu, nu.

Givetvis tjänar det ingenting till att önska snöns försvinnande. Den kommer att ligga kvar så länge den behagar, och det kommer att bli mer så länge det fortsätter snöa. Människan står maktlös och det är därför bara att acceptera läget. Eller, ännu bättre: gilla det. Vi kan inte göra något åt snön, men vi kan göra något åt hur vi reagerar på den.

Med det i åtanke har jag försökt hitta positiva sidor med all denna snökalabalik, och jag tror mig ha hittat åtminstone en utöver det självklara faktum att den är ett nästan outtömligt samtalsämne. Denna positiva sida är att snön för människor samman och att den gör oss påminda om hur pass beroende vi faktiskt är av varandra. Ett tydligt exempel på det här hittar vi i trafiken: folk måste i större utsträckning än vanligt ta hänsyn till andra trafikanter, och så som jag har upplevt det när jag har varit ute och övningskört har man faktiskt gjort det med ganska goda miner. Samarbete är en nödvändighet för att kunna ta sig fram och det går inte att bara köra sitt eget race, inte ens på huvudled. Jag har blivit framsläppt av mötande flera gånger och jag har nästan blivit förundrad över hur hjälpsamma människor har varit mot varandra när man på olika sätt har tagit itu med sina gemensamma problem med snön.

När jag tänker på det, då känns inte snön så fasansfull längre.

Artonde februari

2010-02-19T03:56:00.015+01:00

Mitt praktiserande har inte gått så värst bra de senaste dagarna. Jag har i princip inte mediterat någonting (och när jag väl har gjort det har jag inte varit särskilt koncentrerad alls), jag har knappt läst någon buddhistisk litteratur och jag har överlag inte tänkt så mycket i buddhistiska banor. Jag har levt mitt liv ungefär som innan, med undantag för att jag igår inte drack någon alkohol när jag var på Bongo.

Något jag däremot har gjort är läst. Det jag har läst är Dvärgen av Pär Lagerkvist, vilket är lite komiskt med tanke på att dvärgen i boken är lite raka motsatsen till hur en buddhist bör vara. För att citera baksidan: "han betraktar sin omvärld med kalla grå ögon, och nästan allt han ser fyller honom med förakt och avsky: kärlek, ideal och drömmar, vetenskap och konst - allt som är fritt och mänskligt i positiv mening. Hans livsluft är list och lönnmord, grymhet och förstörelse. Han kan bara förstå det han hatar, och han vet att makten alltid behöver honom."

Man skulle kunna säga att jag genom att ha läst den i alla fall vet vad som inte är önskvärt, vilket inte är så dåligt det heller. Fortsättningsvis ska jag dock försöka ta mig i kragen och verkligen gå in för mitt praktiserande, på samma sätt som jag gjorde i början av månaden. Jag skulle kunna beskylla yttre faktorer såsom skolarbeten, kamrater och saker att grubbla på för min lathet, men det håller inte för en närmare granskning eftersom jag har spenderat minst lika mycket tid åt att göra ingenting vettigt alls.

Med det skrivet återstår idag bara två saker innan jag viger tiden åt min skönhetssömn: meditation och en stunds studerande!

Sextonde februari

2010-02-16T18:10:00.048+01:00

För en stund sedan såg jag (500) Days of Summer för första gången, vilket var en högst angenäm filmupplevelse. Sällan har jag kunnat identifiera mig med en huvudperson så mycket som jag kunde med Tom i den filmen. Handlingen går lite kortfattat ut på att han träffar en tjej, Summer, som han blir förälskad i. De börjar träffas, men hon är osäker på sina känslor, vilket vållar Tom hjärtesorg och andra mindre önskvärda känslostormar. Mer om handlingen ska jag inte avslöja.

I vilket fall som helst kände jag som sagt igen mig i Tom. Han kallades en gång lite skämtsamt för "Den unge Werther", vilket jag också lite skämtsamt har kallats, och han började läsa en bok om lycka efter det att hans kärleksliv inte gått som han velat, något som jag också har gjort (i mitt fall boken Lycka!, vilket gjorde mig intresserad av buddhismen). Det finns alltså lite intressanta beröringspunkter. Vidare fick filmen mig att tänka på kärlek i betydelsen att vara kär i någon.

Det berättas i filmens inledning att Tom inte tror att man kan vara riktigt lycklig förrän man har hittat den rätte. Ungefär likadant har jag själv länge resonerat, och gör i viss mån fortfarande, men enligt buddhismen är det inte ett bra sätt att tänka. Förälskelse är förgängligt och inte alltid ömsesidigt, vilket gör det osäkert att knyta sin lycka till. Det kan göra väldigt ont att inse det faktumet den hårda vägen. Tom får göra det i filmen (i samband med det visas en handfull svartvita sekvenser med temat lidande som refererar till gamla storfilmer) och de flesta har nog varit med om det någon gång. Krossade hjärtan är förmodligen ofrånkomligt så länge det finns människor på vår jord.

Med det klargjort kan man fråga sig om det finns någonting att göra åt saken, eller om det är något vi helt enkelt måste acceptera. Buddhismen menar att det faktiskt finns saker att göra som minskar lidandet. För att använda Buddhas ord: "Motgång är en del av livet. Det kan inte kontrolleras. Vad vi kan kontrollera är hur vi reagerar på den."
Kanske är stora lidanden vid separationer av olika slag någonting som främst hör västvärlden till. Tom jobbar med att komma på texter till vykort, exempelvis till alla hjärtans dag, men en dag får han nog: "Det är de här korten, filmerna och poplåtarna som orsakar alla lögner, all hjärtesorg - ja, allt!" säger han vid sitt sista möte på jobbet. Jag tror att det ligger en hel del i de orden. Kärleken är inte alltid så vacker som den ibland ter sig på film - det är av yttersta vikt att förstå. Har man insett att även förälskelsen är förgänglig blir det förmodligen lättare att tackla motgångar när de väl kommer.

När allt kommer omkring är jag nog dock fortfarande lite av en romantiker, även om jag tror det är viktigt att vara på det klara med att man kanske inte borde göra sin lycka beroende av att hitta den rätte, om det nu finns någon sådan. Sedan, rent instinktivt, tror jag också att Alfred Tennysons ord stämmer bra i de flesta fallen (det gör de i alla fall i mitt):

"'Tis better to have loved and lost than never to have loved at all."

Femtonde februari

2010-02-16T01:39:00.046+01:00

Mer än halva februari har nu avverkats och jag tänkte försöka mig på en liten halvtidsrapport. För att göra det ska jag svara på tre frågor man kan ställa sig själv efter det att man har börjat praktisera, samt skriva om huruvida jag har utvecklat mina brahma viharas eller inte. Frågorna är hämtade ur boken "Vision & omvandling", som jag skrev om för något inlägg sedan.

Vad har jag givit upp sedan jag började ta buddhismen på allvar?

Egentligen har jag inte gett upp någonting annat än min alkoholkonsumtion (som jag kommer att återuppta efter det att månaden är slut). Mitt liv är på ytan inte särskilt annorlunda gentemot hur det var innan, förutom då det faktum att jag inte dricker. Jag tillbringar fortfarande väldigt mycket tid vid datorn, vilket kanske är mitt största begär. Eventuellt hänger jag inte lika mycket på facebook som innan, utan skriver exempelvis här istället, men det är inga jättestora skillnader. Gissningsvis beror detta på att jag trots allt bara har praktiserat i två veckor - omvandling tar förmodligen längre tid än så för de flesta.

Har mitt humör förändrats till det bättre sedan jag blev verkligt intresserad av buddhism?

Jag skulle inte vilja påstå att jag hade kort stubin innan månaden, men jag tror faktiskt ändå att stubinen har blivit lite längre i och med mitt praktiserande. Detta märker jag framför allt när jag är hemma, eftersom det är min familj jag vanligtvis brukar irritera mig mest på. Jag har till exempel redan skrivit om hur jag inte har varit lika irriterad på min far när vi har varit ute och övningskört. De gånger jag har tappat humöret har det vad jag kan komma ihåg berott på att någon har varit arg/irriterad på mig först, vilket jag kanske har upplevt som orättfärdigt, och därmed blivit irriterad tillbaka.

Har jag blivit mindre grym sedan jag började praktisera buddhism?

Innan jag svarar på den här frågan vill jag bara förtydliga en sak, så att det inte blir några missförstånd: grymhet i det här fallet är dålig grymhet, som i att skada någon. Det handlar alltså inte om grym i den bemärkelsen att Jimi Hendrix var en grym gitarrist. Nu till svaret på frågan.

Jag har aldrig upplevt mig själv som en grym person. Jag har exempelvis aldrig, vad jag kan erinra mig, skadat djur eller något annat levande. I alla fall inte personligen. Där har jag alltså, som jag känner det, inte så mycket att förbättra. Däremot äter jag kött, och har gjort så även den här månaden, även om jag försökt äta vegetariskt i skolan. Det skulle man kunna kalla för en form av indirekt grymhet. I och med att jag i alla fall i skolan har ätit vegetariskt skulle man dock kunna säga att jag har blivit mindre grym under månaden, även om jag kan fortfarande bli bättre.

Brahma viharas:

Kärlek,

Kärlek i det här sammanhanget innebär kärlek till sina medmänniskor. Jag skulle faktiskt vilja påstå att jag är lite mer kärleksfull nu än jag var innan. Detta märker jag när jag till exempel sitter på bussen: ibland omhuldas jag av kärleksfulla känslor till någon för mig totalt okänd person. Det spelar ingen roll om det är en gubbe eller en ung mamma med sina barn, det bara kommer helt plötsligt efter att jag har iakttagit personen en stund. Måhända låter det underligt, men så är faktiskt fallet. Ett exempel inträffade faktiskt redan innan månaden började, och det har jag skrivit om här.

medkänsla,

Medkänsla är givetvis tätt förknippat med kärlek. Kanske har jag blivit en mer medkännande människa, kanske inte. Jag har redan skrivit lite om medkänsla på den här bloggen i det här inlägget.

medglädje,

En av mina närmsta tjejkompisar har ganska nyligen träffat en kille som hon hänger ihop mycket med. Från början kändes det lite konstigt måste jag erkänna, jag vet inte riktigt varför, men med tiden har jag mer och mer kunnat glädjas med henne. Om det beror på mitt praktiserande eller ej vågar jag inte svara på, men förmodligen gör det inte det, skulle jag tro.

jämnmod

I boken jag nämnde ovan översätts inte detta till "jämnmod", utan till "frid". Jag skulle inte vilja påstå att jag har blivit en fridfullare människa sedan jag började praktisera. Faktum är att jag, eftersom jag har haft mycket att stå i framför allt senaste veckan, har haft det nästan stressigare än vanligt. Jag skulle dock välkomna lite frid med öppna armar, om det skulle erbjudas. Troligtvis är det väl emellertid någonting jag måste fixa själv.

___

Det var det. Till sist tänkte jag dela med mig av den musik jag har lyssnat på under tiden jag skrev det här inlägget. Yndi Halda heter bandet, och de gör enligt min mening väldigt vacker post-rock. Låten är mer än sjutton minuter lång, så den är uppdelad i två youtube-klipp, men jag hoppas att det går bra ändå. Om Björn läser det här vill jag gärna ha hans åsikt om bandet i kommentarsfältet.

Trettonde februari

2010-02-14T02:48:00.029+01:00

Den tionde skrev jag om drömmar. Jag står väl i princip fast vid vad jag skrev i det inlägget, men jag tänkte skriva ytterligare lite grand om ämnet.

En av mina absoluta favoritfilmer är Dead Poets Society. Filmens budskap är om jag har tolkat det rätt någonting i stil med att man ska våga leva ut sina drömmar, och att auktoriteter som tror sig veta bäst inte borde hindra en från att göra det. Det budskapet kan tyckas stå i strid med det budskap jag försökte få fram i mitt inlägg. I inlägget skrev jag dock ingenting om utomstående krafter som hindrar drömmar från att gå i uppfyllelse. Kanske är det det allra värsta som kan hända en dröm: trots att den mycket väl skulle kunna bli verklighet hindras den av någon oförstående auktoritet. Det kan vara värre än när en väldigt orealistisk dröm inte går i uppfyllelse eller när en dröm går i uppfyllelse utan att göra en lyckligare.

Igår var jag på Bongo Bar och beskådade Hästpojken. Det var en angenäm upplevelse, och jag var nykter, så allting gick enligt planerna. Liksom senast jag var ute förklarade jag min nykterhet med sanningen: "jag är buddhist den här månaden". Folk var förstående, och en person jag pratade med berättade att hon var imponerad över mitt lilla projekt. Hon hade läst lite om det på facebook och verkade tycka att det var häftigt. Mitt ego tackade och tog emot och när jag kom hem tänkte jag att de egocentrerade förhoppningar jag hade hyst med min tillflykt nu var besannade.

Ikväll har jag läst lite i boken "Vision & omvandling". Den bygger på föreläsningar av någon lärd buddhist vid namn Sangharakshita och behandlar framför allt den ädla åttafaldiga vägen. Hittills är boken mycket intressant och ett kapitel om förnuft och känsla fick mig att vilja skriva lite här. I kapitlet konstaterades det att det är lätt att förstå någonting, men svårt att omsätta det man har förstått praktiken. För att ta ett exempel: alla förstår att man borde vara snäll, men ändå är inte alla snälla. Från att ha förstått någonting till att verkligen praktisera det kan steget vara väldigt långt. Den buddhistiska vägen handlar om att omsätta förståelse i handling och det är en av anledningarna till att jag i mitt projektarbete är just en utövande buddhist. För att citera Dalai lama (och säkert många andra buddhister som sagt det före honom), som har uttryckt buddhismens lära på ett enkelt men smått genialiskt sätt:

"Min religion är vänlighet"

Vad gäller omvandlingen från förståelse till handling kan jag ta upp ytterligare ett exempel: rökning. Det är något de flesta, inklusive rökare själva, betraktar som något i grund och botten negativt. Det förkortar livslängden och stödjer dessutom en ganska oetisk industri. Ändå är det så att folk inte slutar röka. För mig är det här ett väldigt tydligt exempel på att Sokrates hade fel när han menade att "den som vet det rätta, gör det rätta".

Tänk vilken fin värld vi hade levat i om det hade varit så enkelt, dock.

Elfte februari

2010-02-11T23:27:00.043+01:00

En klasskamrat till mig frågade idag om vad mitt buddhistiska leverne går ut på. Jag har fått frågan många gånger, varje gång har jag givit lite olika svar. Idag sa jag någonting i stil med att man ska komma underfund med hur egot fungerar, och helst också utplåna det, eftersom buddhismen menar att egot är en illusion. Klasskamraten, som är bland de smartare jag känner, var förmodligen relativt påläst och undrade om det egentligen inte är av egoistiska skäl som man blir buddhist. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade, men jag kommer ihåg att jag inte var riktigt nöjd med mitt svar. Därför tänkte jag försöka mig på ett litet svar i efterhand här på bloggen.

Med tanke på att den buddhistiska läran menar att man kan vara lycklig oberoende av yttre omständigheter och att åtminstone Dalai lama menar att meningen med livet är att sträva efter lycka förstår jag mycket väl varför min kompis ställde frågan. Om det är vad man vill uppnå med att praktisera, då verkar det onekligen som om man gör det av egoistiska skäl. I mitt eget fall skulle jag i viss mån faktiskt också hävda att jag åtog mig detta projektarbete av egoistiska skäl. Inte enbart, men nog såg jag att det på olika sätt skulle kunna gynna mig. Att jag gjorde det av egoism är dock inte hela sanningen.

För att utöva den buddhistiska läran måste man tycka att egoism är något dåligt. Samtidigt måste man också inse att man själv väldigt ofta handlar efter sitt ego, eftersom det är det enda sättet att kunna sluta upp med det. En buddhist strävar alltid efter att handla altruistiskt.

Kanske tänkte jag mer på mig själv än på andra när jag bestämde mig för att i en månad ta min tillflykt till buddhismen. Jag hoppades givetvis på att folk skulle tycka att det var coolt, beundransvärt, häftigt etcetera, och att jag på så sätt skulle framstå som en spännande människa. Men, själva läran går ju faktiskt ut på att odla sin altruism. Det visste jag när jag bestämde mig för att göra det här. Därför hade jag även det som ett skäl till min buddhistmånad: "jag gör det här för att försöka utplåna mitt ego". Så även om man delvis ansluter sig till buddhismen av egoistiska skäl, tycker jag det är svårt att hitta något mindre egoistiskt än att försöka utplåna sitt ego. Därför anser jag inte att man kan säga att man blir buddhist av egoistiska anledningar.

Idag fick jag för övrigt en liten lapp instucken i dörrspringan på mitt rum. Avsändaren var min åttaåriga syster och jag tyckte att den var så fin att den förtjänar att publiceras här.

Min ena bror fick dock en liknande lapp, fast på den stod det "puss och kram" istället för bara "kram", som på min. Förhoppningsvis är det en tillfällighet och inte ett tecken på att hon gillar honom mer än mig.

Tionde februari

2010-02-10T21:07:00.058+01:00

I det här inlägget tänkte jag skriva om drömmar. Inte sådana man har på natten, utan sådana man har om framtiden. Det är något jag har tänkt skriva om ganska länge, redan innan jag snöade in mig på buddhismen faktiskt, men sedan jag gjort det har jag förstått att jag tänker lite i samma banor som den.

Ordet dröm väcker hos mig ganska positiva associationer. Jag vet inte om det är så för alla, men jag tror att de flesta ser drömmar som något bra. Vid närmare eftertanke behöver man dock inte komma fram till att så är fallet. Själv anser jag att det finns två typer av drömmar: positiva och negativa.

De positiva är sådana i stil med de som uttrycks i Martin Luther Kings berömda tal och Baden Badens gamla dänga. Det är uppenbart att de är sådana som, om de uppfylls, kommer att gynna planeten Tellus och dess innevånare. Mer om dessa behöver jag egentligen inte skriva.

Sedan finns alltså negativa drömmar. Dessa tror jag oftast är knutna till saker som pengar, karriär, materiella ting, sitt eget utseende och kanske också relationer. Vad som kännetecknar dessa är att man låter sitt välmående knytas till drömmen: "om jag bara hade haft det, då hade jag varit lycklig!". När man sedan får det och märker att det inte gör en lyckligare, då sätter man upp ännu en dröm och så fortsätter tills man inte längre kan uppfylla sin dröm, alternativt förstår att uppfyllandet av drömmen inte leder till någon varaktig lycka. Sådana drömmar tror jag gör dröminnehavaren mer olycklig än lycklig. Drömmer man om att bli stjärna i Hollywood finns det två möjlig utfall: antingen blir man det, eller så blir man det inte. Jag tror inte att något av fallen gör en lyckligare. Det är farligt att göra sin lycka beroende av drömmar, eftersom uppfyllandet inte är någon garant för att man ska må bättre. Och om man inte lyckas uppfylla sin dröm är givetvis också det en källa till olycka.

Christian Olsson drömde som liten om att vinna OS-guld och skaffa Ferrari. Han lyckades med båda bedrifterna, men gick sedan ner sig i en depression.

Själv har jag för tillfället två stora drömmar: hitta den rätte och kunna livnära mig på att skriva. Jag har inte uppfyllt någon av dem än, och det gör mitt sinnelag lite dystrare än det hade kunnat vara. Om jag skulle lyckas är det i sin tur ingen garanti för att jag skulle bli lycklig.

Dalai lama har sagt följande om drömmar:

"Kom ihåg att det kan vara en stor lycka att inte få sina drömmar uppfyllda."

Med ovanstående text i åtanke tror jag att det ligger väldigt mycket i de orden. Det är viktigt att göra sig av med falska föreställningar om vad som gör en lycklig. Att uppfylla en barndomsdröm kanske bara gör en olyckligare än vad man var innan. Det behöver inte vara så, exempelvis tror jag att en lyckad relation i de allra flesta fallen gör en lyckligare, men man kan aldrig vara helt säker. Lycka är när allt kommer omkring ett sinnestillstånd, och det är därför oklokt att göra den beroende av drömmar och huruvida de uppfylls eller ej.

Tänkte liva upp inlägget med en låt om att drömma:

I övrigt har mitt praktiserande varit ganska dåligt idag. Jag har mycket att göra i skolan och det gör att jag inte får så mycket tid för reflektion. Egentligen borde jag kanske inte ha skrivit det här inlägget, utan istället ägnat mig åt tema Islam och vetenskap. Ja ja, kvällen är fortfarande relativt ung.

Till sist har jag en liten tanke bara: jag läste i en buddhistisk skrift att om en handlings långsiktiga konsekvenser kommer i konflikt med dess kortsiktiga, då ska man alltid agera utifrån vad som blir bäst ur ett långsiktigt perspektiv. Samtidigt förespråkar buddhismen väldigt mycket att man ska leva i nuet. Jag vet inte om jag har missuppfattat något, men det känns som att det är lite motsägelsefullt...

Nionde februari

2010-02-10T00:22:00.006+01:00

Jag har precis haft mitt intressantaste meditationspass hittills. Hur och varför orkar jag inte skriva om just nu, men jag hade i alla fall på det här i bakgrunden under passet.

Åttonde februari

2010-02-08T20:59:00.033+01:00

Ganska många gånger under den senaste veckan har jag fått tampas med mina vänners skepticism till mitt projekt. Med anledning av att jag inte har övergett vissa vanor anklagar de mig för att inte leva tillräckligt buddhistiskt för att det ska kunna räknas: "du röker ju, det kan du inte göra som buddhist!" och "men buddhister äter inte kött!" är saker jag ständigt får höra. När de frågar vad jag egentligen gör får jag svårt att förklara det. "Jag försöker få bukt med mitt ego" och "jag odlar medkänsla" känns inte som svar de kommer att uppskatta. Det låter alldeles för märkvärdigt för att tas på riktigt allvar (i alla fall när jag, som inte brukar ta så väldigt mycket på allvar, säger det).

Personligen kan jag väl i viss mån hålla med om en del i deras kritik, men jag har kanske för mycket stolthet (vilket jag i så fall borde bli av med) för att kunna säga att de har rätt. Mycket av det jag gör märks inte för andra: jag mediterar, reflekterar, uppmärksammar mitt ego och försöker att odla positiva känslor och sinnestillstånd. Därför är det fullt förståeligt att folk klagar på att jag inte går in i buddhismen tillräckligt mycket, men det betyder inte att jag inte gör det. Jag tar nämligen det hela på stort allvar.

För att ge ett litet exempel på hur tongångarna bland mina vänner kan vara tänkte jag publicera ett litet utdrag från en msn-konversation från igår. Wilma heter egentligen någonting annat. Ha i åtanke att det var sent och att båda var trötta när vi skrev till varandra.