En månad i tillflykt

Trettonde februari

Den tionde skrev jag om drömmar. Jag står väl i princip fast vid vad jag skrev i det inlägget, men jag tänkte skriva ytterligare lite grand om ämnet.

En av mina absoluta favoritfilmer är Dead Poets Society. Filmens budskap är om jag har tolkat det rätt någonting i stil med att man ska våga leva ut sina drömmar, och att auktoriteter som tror sig veta bäst inte borde hindra en från att göra det. Det budskapet kan tyckas stå i strid med det budskap jag försökte få fram i mitt inlägg. I inlägget skrev jag dock ingenting om utomstående krafter som hindrar drömmar från att gå i uppfyllelse. Kanske är det det allra värsta som kan hända en dröm: trots att den mycket väl skulle kunna bli verklighet hindras den av någon oförstående auktoritet. Det kan vara värre än när en väldigt orealistisk dröm inte går i uppfyllelse eller när en dröm går i uppfyllelse utan att göra en lyckligare.

Igår var jag på Bongo Bar och beskådade Hästpojken. Det var en angenäm upplevelse, och jag var nykter, så allting gick enligt planerna. Liksom senast jag var ute förklarade jag min nykterhet med sanningen: "jag är buddhist den här månaden". Folk var förstående, och en person jag pratade med berättade att hon var imponerad över mitt lilla projekt. Hon hade läst lite om det på facebook och verkade tycka att det var häftigt. Mitt ego tackade och tog emot och när jag kom hem tänkte jag att de egocentrerade förhoppningar jag hade hyst med min tillflykt nu var besannade.

Ikväll har jag läst lite i boken "Vision & omvandling". Den bygger på föreläsningar av någon lärd buddhist vid namn Sangharakshita och behandlar framför allt den ädla åttafaldiga vägen. Hittills är boken mycket intressant och ett kapitel om förnuft och känsla fick mig att vilja skriva lite här. I kapitlet konstaterades det att det är lätt att förstå någonting, men svårt att omsätta det man har förstått praktiken. För att ta ett exempel: alla förstår att man borde vara snäll, men ändå är inte alla snälla. Från att ha förstått någonting till att verkligen praktisera det kan steget vara väldigt långt. Den buddhistiska vägen handlar om att omsätta förståelse i handling och det är en av anledningarna till att jag i mitt projektarbete är just en utövande buddhist. För att citera Dalai lama (och säkert många andra buddhister som sagt det före honom), som har uttryckt buddhismens lära på ett enkelt men smått genialiskt sätt:

"Min religion är vänlighet"

Vad gäller omvandlingen från förståelse till handling kan jag ta upp ytterligare ett exempel: rökning. Det är något de flesta, inklusive rökare själva, betraktar som något i grund och botten negativt. Det förkortar livslängden och stödjer dessutom en ganska oetisk industri. Ändå är det så att folk inte slutar röka. För mig är det här ett väldigt tydligt exempel på att Sokrates hade fel när han menade att "den som vet det rätta, gör det rätta".

Tänk vilken fin värld vi hade levat i om det hade varit så enkelt, dock.

Elfte februari

En klasskamrat till mig frågade idag om vad mitt buddhistiska leverne går ut på. Jag har fått frågan många gånger, varje gång har jag givit lite olika svar. Idag sa jag någonting i stil med att man ska komma underfund med hur egot fungerar, och helst också utplåna det, eftersom buddhismen menar att egot är en illusion. Klasskamraten, som är bland de smartare jag känner, var förmodligen relativt påläst och undrade om det egentligen inte är av egoistiska skäl som man blir buddhist. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svarade, men jag kommer ihåg att jag inte var riktigt nöjd med mitt svar. Därför tänkte jag försöka mig på ett litet svar i efterhand här på bloggen.

Med tanke på att den buddhistiska läran menar att man kan vara lycklig oberoende av yttre omständigheter och att åtminstone Dalai lama menar att meningen med livet är att sträva efter lycka förstår jag mycket väl varför min kompis ställde frågan. Om det är vad man vill uppnå med att praktisera, då verkar det onekligen som om man gör det av egoistiska skäl. I mitt eget fall skulle jag i viss mån faktiskt också hävda att jag åtog mig detta projektarbete av egoistiska skäl. Inte enbart, men nog såg jag att det på olika sätt skulle kunna gynna mig. Att jag gjorde det av egoism är dock inte hela sanningen.

För att utöva den buddhistiska läran måste man tycka att egoism är något dåligt. Samtidigt måste man också inse att man själv väldigt ofta handlar efter sitt ego, eftersom det är det enda sättet att kunna sluta upp med det. En buddhist strävar alltid efter att handla altruistiskt.

Kanske tänkte jag mer på mig själv än på andra när jag bestämde mig för att i en månad ta min tillflykt till buddhismen. Jag hoppades givetvis på att folk skulle tycka att det var coolt, beundransvärt, häftigt etcetera, och att jag på så sätt skulle framstå som en spännande människa. Men, själva läran går ju faktiskt ut på att odla sin altruism. Det visste jag när jag bestämde mig för att göra det här. Därför hade jag även det som ett skäl till min buddhistmånad: "jag gör det här för att försöka utplåna mitt ego". Så även om man delvis ansluter sig till buddhismen av egoistiska skäl, tycker jag det är svårt att hitta något mindre egoistiskt än att försöka utplåna sitt ego. Därför anser jag inte att man kan säga att man blir buddhist av egoistiska anledningar.

Idag fick jag för övrigt en liten lapp instucken i dörrspringan på mitt rum. Avsändaren var min åttaåriga syster och jag tyckte att den var så fin att den förtjänar att publiceras här.

Min ena bror fick dock en liknande lapp, fast på den stod det "puss och kram" istället för bara "kram", som på min. Förhoppningsvis är det en tillfällighet och inte ett tecken på att hon gillar honom mer än mig.

Tionde februari

I det här inlägget tänkte jag skriva om drömmar. Inte sådana man har på natten, utan sådana man har om framtiden. Det är något jag har tänkt skriva om ganska länge, redan innan jag snöade in mig på buddhismen faktiskt, men sedan jag gjort det har jag förstått att jag tänker lite i samma banor som den.

Ordet dröm väcker hos mig ganska positiva associationer. Jag vet inte om det är så för alla, men jag tror att de flesta ser drömmar som något bra. Vid närmare eftertanke behöver man dock inte komma fram till att så är fallet. Själv anser jag att det finns två typer av drömmar: positiva och negativa.

De positiva är sådana i stil med de som uttrycks i Martin Luther Kings berömda tal och Baden Badens gamla dänga. Det är uppenbart att de är sådana som, om de uppfylls, kommer att gynna planeten Tellus och dess innevånare. Mer om dessa behöver jag egentligen inte skriva.

Sedan finns alltså negativa drömmar. Dessa tror jag oftast är knutna till saker som pengar, karriär, materiella ting, sitt eget utseende och kanske också relationer. Vad som kännetecknar dessa är att man låter sitt välmående knytas till drömmen: "om jag bara hade haft det, då hade jag varit lycklig!". När man sedan får det och märker att det inte gör en lyckligare, då sätter man upp ännu en dröm och så fortsätter tills man inte längre kan uppfylla sin dröm, alternativt förstår att uppfyllandet av drömmen inte leder till någon varaktig lycka. Sådana drömmar tror jag gör dröminnehavaren mer olycklig än lycklig. Drömmer man om att bli stjärna i Hollywood finns det två möjlig utfall: antingen blir man det, eller så blir man det inte. Jag tror inte att något av fallen gör en lyckligare. Det är farligt att göra sin lycka beroende av drömmar, eftersom uppfyllandet inte är någon garant för att man ska må bättre. Och om man inte lyckas uppfylla sin dröm är givetvis också det en källa till olycka.

Christian Olsson drömde som liten om att vinna OS-guld och skaffa Ferrari. Han lyckades med båda bedrifterna, men gick sedan ner sig i en depression.

Själv har jag för tillfället två stora drömmar: hitta den rätte och kunna livnära mig på att skriva. Jag har inte uppfyllt någon av dem än, och det gör mitt sinnelag lite dystrare än det hade kunnat vara. Om jag skulle lyckas är det i sin tur ingen garanti för att jag skulle bli lycklig.

Dalai lama har sagt följande om drömmar:

"Kom ihåg att det kan vara en stor lycka att inte få sina drömmar uppfyllda."

Med ovanstående text i åtanke tror jag att det ligger väldigt mycket i de orden. Det är viktigt att göra sig av med falska föreställningar om vad som gör en lycklig. Att uppfylla en barndomsdröm kanske bara gör en olyckligare än vad man var innan. Det behöver inte vara så, exempelvis tror jag att en lyckad relation i de allra flesta fallen gör en lyckligare, men man kan aldrig vara helt säker. Lycka är när allt kommer omkring ett sinnestillstånd, och det är därför oklokt att göra den beroende av drömmar och huruvida de uppfylls eller ej.

Tänkte liva upp inlägget med en låt om att drömma:

I övrigt har mitt praktiserande varit ganska dåligt idag. Jag har mycket att göra i skolan och det gör att jag inte får så mycket tid för reflektion. Egentligen borde jag kanske inte ha skrivit det här inlägget, utan istället ägnat mig åt tema Islam och vetenskap. Ja ja, kvällen är fortfarande relativt ung.

Till sist har jag en liten tanke bara: jag läste i en buddhistisk skrift att om en handlings långsiktiga konsekvenser kommer i konflikt med dess kortsiktiga, då ska man alltid agera utifrån vad som blir bäst ur ett långsiktigt perspektiv. Samtidigt förespråkar buddhismen väldigt mycket att man ska leva i nuet. Jag vet inte om jag har missuppfattat något, men det känns som att det är lite motsägelsefullt...

Nionde februari

Jag har precis haft mitt intressantaste meditationspass hittills. Hur och varför orkar jag inte skriva om just nu, men jag hade i alla fall på det här i bakgrunden under passet.

Åttonde februari

Ganska många gånger under den senaste veckan har jag fått tampas med mina vänners skepticism till mitt projekt. Med anledning av att jag inte har övergett vissa vanor anklagar de mig för att inte leva tillräckligt buddhistiskt för att det ska kunna räknas: "du röker ju, det kan du inte göra som buddhist!" och "men buddhister äter inte kött!" är saker jag ständigt får höra. När de frågar vad jag egentligen gör får jag svårt att förklara det. "Jag försöker få bukt med mitt ego" och "jag odlar medkänsla" känns inte som svar de kommer att uppskatta. Det låter alldeles för märkvärdigt för att tas på riktigt allvar (i alla fall när jag, som inte brukar ta så väldigt mycket på allvar, säger det).

Personligen kan jag väl i viss mån hålla med om en del i deras kritik, men jag har kanske för mycket stolthet (vilket jag i så fall borde bli av med) för att kunna säga att de har rätt. Mycket av det jag gör märks inte för andra: jag mediterar, reflekterar, uppmärksammar mitt ego och försöker att odla positiva känslor och sinnestillstånd. Därför är det fullt förståeligt att folk klagar på att jag inte går in i buddhismen tillräckligt mycket, men det betyder inte att jag inte gör det. Jag tar nämligen det hela på stort allvar.

För att ge ett litet exempel på hur tongångarna bland mina vänner kan vara tänkte jag publicera ett litet utdrag från en msn-konversation från igår. Wilma heter egentligen någonting annat. Ha i åtanke att det var sent och att båda var trötta när vi skrev till varandra.