Sjunde februari
Det finns egentligen inte så mycket att skriva om dagen, men jag tänkte nämna ännu en sak i den buddhistiska läran som jag känner mig skeptisk till; lagen om orsak och verkan. Visserligen är dessa ofta som ler och långhalm, men inte alltid. Människan försöker ibland hitta orsaker där det i själva verket inte finns några. Saker kan ske utan orsak, och just därför känner jag mig lite tveksam till lagen. Nu är jag dock inte helt säker på hur strikt buddhismen ser på orsak-verkan, om den accepterar att något händer utan orsak, men om den menar att allting har en orsak kan jag inte hålla med.
Sjätte februari
Jag har idag förmodligen haft mitt bästa meditationspass hittills. Självfallet tappade jag koncentrationen på andningen lite då och då, men för det mesta märkte jag det relativt snabbt, och jag satt i hela 30 minuter, vilket är nytt personligt rekord. Med det sagt kan jag lämna meditationen för att berätta lite om hur mitt praktiserande i övrigt har gott idag.
Fram till för ungefär tjugo minuter sedan trodde jag inte att jag hade något väsentligt att berätta om dagen, men sedan kom jag på att jag har varit ute och övningskört med far idag. Vanligtvis innebär det svordom efter svordom och irritationen på far brukar vara hög. Så var inte fallet idag: jag lyckades hålla mig lugn genom hela körningen och tack vare det körde jag enligt mina mått mätt riktigt hyfsat. Inte ens när jag fick motorstopp brusade jag upp. Huruvida detta beror på mitt praktiserande är givetvis oklart, men det är mycket möjligt att det finns ett samband. I så fall har det gett frukt mycket tidigare än vad jag någonsin hade vågat hoppas på, vilket naturligtvis känns väldigt bra.
Ikväll har jag läst lite om karmalagen, reinkarnation och återfödelse. Detta är bitar i dharman som jag, utifrån vad jag hittills har läst, inte kan säga mig tro på. Jag är för materialistiskt lagd för att kunna tro på att vi på något sätt kommer leva vidare efter döden. Att våra byggstenar kommer finnas kvar står dock klart, men jag har väldigt svårt att tro på återfödelse och reinkarnation. De "bevis" jag har tagit del av känns väldigt undermåliga; de är för mig ungefär lika starka som de försök som har gjorts för att bevisa Guds existens (alltså inte alls bra). Ta till exempel Dalai lama, som i "En västerlänning möter buddhismen" av Jan Koldenius, ses som en form av bevis för att reinkarnation är ett faktum. Om det nu är så att alla Dalai lamor har varit reinkarnationer av Avalokiteshvara hade förmodligen alla varit föredömliga i sitt ämbete, och det har inte alla varit. Den sjätte Dalai lama levde exempelvis ett väldigt utsvävande liv, han festade hellre än mediterade, och det är enligt mig ett starkt argument mot just Dalai lama-argumentet. Sedan använder sig Kordenius i samma bok också av det klassiska "kan du bevisa att det inte är så?"-argumentet. Själv har jag väldigt svårt att ta till mig det argumentet eftersom jag anser att bevisbördan självfallet bör ligga på den som ska bevisa något, inte den andre.
Fram till för ungefär tjugo minuter sedan trodde jag inte att jag hade något väsentligt att berätta om dagen, men sedan kom jag på att jag har varit ute och övningskört med far idag. Vanligtvis innebär det svordom efter svordom och irritationen på far brukar vara hög. Så var inte fallet idag: jag lyckades hålla mig lugn genom hela körningen och tack vare det körde jag enligt mina mått mätt riktigt hyfsat. Inte ens när jag fick motorstopp brusade jag upp. Huruvida detta beror på mitt praktiserande är givetvis oklart, men det är mycket möjligt att det finns ett samband. I så fall har det gett frukt mycket tidigare än vad jag någonsin hade vågat hoppas på, vilket naturligtvis känns väldigt bra.
Ikväll har jag läst lite om karmalagen, reinkarnation och återfödelse. Detta är bitar i dharman som jag, utifrån vad jag hittills har läst, inte kan säga mig tro på. Jag är för materialistiskt lagd för att kunna tro på att vi på något sätt kommer leva vidare efter döden. Att våra byggstenar kommer finnas kvar står dock klart, men jag har väldigt svårt att tro på återfödelse och reinkarnation. De "bevis" jag har tagit del av känns väldigt undermåliga; de är för mig ungefär lika starka som de försök som har gjorts för att bevisa Guds existens (alltså inte alls bra). Ta till exempel Dalai lama, som i "En västerlänning möter buddhismen" av Jan Koldenius, ses som en form av bevis för att reinkarnation är ett faktum. Om det nu är så att alla Dalai lamor har varit reinkarnationer av Avalokiteshvara hade förmodligen alla varit föredömliga i sitt ämbete, och det har inte alla varit. Den sjätte Dalai lama levde exempelvis ett väldigt utsvävande liv, han festade hellre än mediterade, och det är enligt mig ett starkt argument mot just Dalai lama-argumentet. Sedan använder sig Kordenius i samma bok också av det klassiska "kan du bevisa att det inte är så?"-argumentet. Själv har jag väldigt svårt att ta till mig det argumentet eftersom jag anser att bevisbördan självfallet bör ligga på den som ska bevisa något, inte den andre.
Femte februari
Idag har varit en ganska misslyckad dag sett ur buddhistisk synvinkel. Jag åt kött i restaurang linden, jag har knappt tänkt på att odla de fyra brahma viharas och jag har suttit i ett möte som kanske inte var så lämpligt för en buddhist. Just mötet är det jag har tänkt skriva om i det här inlägget.
I tidigare inlägg har jag nämnt att jag är med i min skolas elevstyrelse (jag kommer att sitta med fram till den 25 februari) och att jag den här veckan har haft en del jobb med den. Idag var jag kallad på ett möte på ett uteställe här i stan angående den annalkande studentfesten. Den kommer att äga rum samma dag som vi tar studenten, det vill säga den 11 juni, och det kommer då att förtäras en hel del alkohol. Jag har läst att som buddhist ska man undvika att tjäna pengar på sådant som är skadligt för andra, vilket ju alkohol är, och även om jag själv inte kommer att tjäna några pengar på det så hjälper jag i allra högsta grad nattklubben i fråga att tjäna pengar på det. Istället för pengar får jag dock en hel del förmåner för att jag har ansvaret för min skola: jag får VIP-biljett till festen, gratis dricka under kvällen, T-shirt och lite annat smått och gått. När jag fick reda på det tänkte jag ungefär "åh fan, det är klart att jag ställer upp som ansvarig om det är så!". Naturligtvis var det precis vad nattklubben ville. Hade det inte varit för dessa förmåner hade jag mest tyckt att det hade varit jobbigt att ställa upp, men nu känns det mycket mer värt den tid jag kommer tvingas lägga ner i att sitta i möten och organisera biljettförsäljning på skolan. Ur ett buddhistiskt perspektiv skulle man kunna säga att min avsikt att ställa upp på det hela är ganska usel: istället för att göra det för att eleverna på min skola ska få en trevlig studentfest gör jag det för att jag själv kommer få gratis alkohol under kvällen.
Som sagt: det har för min del varit en ganska dålig dag sett ur en buddhistisk synvinkel. Vi får hålla tummarna för att min meditation nu kommer att bli lyckad i alla fall.
Efter meditationspasset
Så här efter att precis ha avverkat min femte meditation har jag en del tankar kring min utövning. De två senaste passen har inte varit så givande och jag tror att det kan bero på åtminstone två saker:
I tidigare inlägg har jag nämnt att jag är med i min skolas elevstyrelse (jag kommer att sitta med fram till den 25 februari) och att jag den här veckan har haft en del jobb med den. Idag var jag kallad på ett möte på ett uteställe här i stan angående den annalkande studentfesten. Den kommer att äga rum samma dag som vi tar studenten, det vill säga den 11 juni, och det kommer då att förtäras en hel del alkohol. Jag har läst att som buddhist ska man undvika att tjäna pengar på sådant som är skadligt för andra, vilket ju alkohol är, och även om jag själv inte kommer att tjäna några pengar på det så hjälper jag i allra högsta grad nattklubben i fråga att tjäna pengar på det. Istället för pengar får jag dock en hel del förmåner för att jag har ansvaret för min skola: jag får VIP-biljett till festen, gratis dricka under kvällen, T-shirt och lite annat smått och gått. När jag fick reda på det tänkte jag ungefär "åh fan, det är klart att jag ställer upp som ansvarig om det är så!". Naturligtvis var det precis vad nattklubben ville. Hade det inte varit för dessa förmåner hade jag mest tyckt att det hade varit jobbigt att ställa upp, men nu känns det mycket mer värt den tid jag kommer tvingas lägga ner i att sitta i möten och organisera biljettförsäljning på skolan. Ur ett buddhistiskt perspektiv skulle man kunna säga att min avsikt att ställa upp på det hela är ganska usel: istället för att göra det för att eleverna på min skola ska få en trevlig studentfest gör jag det för att jag själv kommer få gratis alkohol under kvällen.
Som sagt: det har för min del varit en ganska dålig dag sett ur en buddhistisk synvinkel. Vi får hålla tummarna för att min meditation nu kommer att bli lyckad i alla fall.
Efter meditationspasset
Så här efter att precis ha avverkat min femte meditation har jag en del tankar kring min utövning. De två senaste passen har inte varit så givande och jag tror att det kan bero på åtminstone två saker:
- Jag har mediterat väldigt sent, bara en liten stund innan jag ska sova. Därför har jag varit trött och jag tror att det har påverkat negativt. Jag har inte varit nära att somna, men det har förmodligen lett till bristande koncentration.
- Jag har försökt att sitta skräddare istället för att sitta på en stol. Eftersom jag inte tycker att skräddarställningen är särskilt bekväm har det tagit uppmärksamhet från andningen. Därför tänker jag att jag i fortsättningen ska sitta på en stol när jag mediterar.
Imorgon ska jag därför meditera lite tidigare, gärna mitt på dan, och på en stol. Förhoppningsvis kommer resultatet bli bättre till följd av det.
Fjärde februari
Så har jag nu klarat av min första kväll på krogen som buddhist. Det var faktiskt inte så annorlunda som jag hade trott. Visst innebar det en del negativt, såsom att jag inte var lika benägen att knyta nya kontakter och att jag inte kunde känna det där typiska fylletagget, men det innebar givetvis också en del positivt: jag slapp må illa och jag riskerade inte i någon större utsträckning att göra bort mig. De som gjorde störst affär av det hela var nog egentligen mina vänner, som kallade mig "buddhistjävel" under hela kvällen och även då och då lite lömskt försökte lura i mig alkohol. Det kan kanske i vissas öron låta elakt av dem, men de tyckte helt enkelt bara att det var roligt, och det tyckte i viss mån jag också. "Buddhistjävel" låter fruktansvärt hårt, men jag tog det som en komplimang.
Jag kom under kvällen också att tänka på hur ofta jag säger exempelvis "jävla idiot!" till någon av mina kompisar. Det kan låta otrevligt, men jag menar inget illa med det. Vi brukar faktiskt lite ömsesidigt förolämpa varandra, mina vänner och jag (vi är säkerligen inte ensamma om det), så det handlar om att både ge och ta. Jag tänkte lite på huruvida det är lämpligt att som buddhist ta sådana hårda ord i sin mun, och kom fram till att i de fall när man gör det i samförstånd, i goda vänners lag, är det okej. Jag gör det ju inte med avsikten att förolämpa, utan snarare med avsikten att visa att jag tycker om personen i fråga. Det kan tyckas vara ett konstigt sätt att visa att man gillar en människa, men så är det i alla fall.
När jag hem vid ettiden satte jag mig för att meditera. Jag vet inte riktigt om det blev ett lyckat meditationspass eller ej. Jag hade fortfarande kvar massa intryck från dagen i mitt medvetande och kunde liksom inte riktigt släppa dem under meditationen. Fokus förflyttades från andning till dem. I vilket fall som helst tycker så tycker jag att jag kom fram till en bra grej under meditationspasset igår:
Ökad kunskap om någon innebär (för det mesta) ökad medkänsla till personen.
Bakgrunden till att jag kom fram till detta i sig ganska självklara påstående var att jag och en kompis hade pratat en stund efter det att vi klivit av bussen hem. Vi pratade om en annan kompis, som man skulle kunna säga är lite illa ute, och jag hade honom i tankarna i stort sett hela meditationen. Hade jag inte känt personen i fråga hade jag förmodligen knappt brytt mig om hans situation, men i och med att jag känner honom (har kunskap) gör jag det. Sedan började jag tänka på personen jag hade fått så dåliga vibrationer av tidigare under dagen: hade jag vetat mer om dennes bakgrund hade jag förmodligen inte tyckt så illa om personen.¨
Jag kände mig ruskigt smart när jag förstod en så enkel sak under meditationen. Jag vet inte om det är positivt att man kommer fram till sånt under insiktsmeditation, men det kändes onekligen bra just då.
Om vad som har hänt idag finns egentligen inte så mycket att säga. Det enda som är värt att nämna är väl egentligen den lilla dispyt jag och mor hade när jag kom hem från skolan: hela dagen hade jag jobbat med elevstyrelsearbete och därför inte orkat med varken körkortsteoriplugg eller skoinköp. Mamma var irriterad över detta, och jag blev lite stött eftersom jag kände att jag hela dagen hade gjort någonting väldigt värdefullt av min tid. Mycket mer värdefullt än att köpa nya skor, i alla fall. Istället för egoism hade jag ju ägnat mig åt altruism, skulle man kunna sammanfatta det som, och det ses ju som bekant som något väldigt positivt inom buddhismen. Därför tyckte jag att mamma anklagade mig synnerligen orättfärdigt när hon sa att jag hade prioriterat dåligt.
Jag kom under kvällen också att tänka på hur ofta jag säger exempelvis "jävla idiot!" till någon av mina kompisar. Det kan låta otrevligt, men jag menar inget illa med det. Vi brukar faktiskt lite ömsesidigt förolämpa varandra, mina vänner och jag (vi är säkerligen inte ensamma om det), så det handlar om att både ge och ta. Jag tänkte lite på huruvida det är lämpligt att som buddhist ta sådana hårda ord i sin mun, och kom fram till att i de fall när man gör det i samförstånd, i goda vänners lag, är det okej. Jag gör det ju inte med avsikten att förolämpa, utan snarare med avsikten att visa att jag tycker om personen i fråga. Det kan tyckas vara ett konstigt sätt att visa att man gillar en människa, men så är det i alla fall.
När jag hem vid ettiden satte jag mig för att meditera. Jag vet inte riktigt om det blev ett lyckat meditationspass eller ej. Jag hade fortfarande kvar massa intryck från dagen i mitt medvetande och kunde liksom inte riktigt släppa dem under meditationen. Fokus förflyttades från andning till dem. I vilket fall som helst tycker så tycker jag att jag kom fram till en bra grej under meditationspasset igår:
Ökad kunskap om någon innebär (för det mesta) ökad medkänsla till personen.
Bakgrunden till att jag kom fram till detta i sig ganska självklara påstående var att jag och en kompis hade pratat en stund efter det att vi klivit av bussen hem. Vi pratade om en annan kompis, som man skulle kunna säga är lite illa ute, och jag hade honom i tankarna i stort sett hela meditationen. Hade jag inte känt personen i fråga hade jag förmodligen knappt brytt mig om hans situation, men i och med att jag känner honom (har kunskap) gör jag det. Sedan började jag tänka på personen jag hade fått så dåliga vibrationer av tidigare under dagen: hade jag vetat mer om dennes bakgrund hade jag förmodligen inte tyckt så illa om personen.¨
Jag kände mig ruskigt smart när jag förstod en så enkel sak under meditationen. Jag vet inte om det är positivt att man kommer fram till sånt under insiktsmeditation, men det kändes onekligen bra just då.
Om vad som har hänt idag finns egentligen inte så mycket att säga. Det enda som är värt att nämna är väl egentligen den lilla dispyt jag och mor hade när jag kom hem från skolan: hela dagen hade jag jobbat med elevstyrelsearbete och därför inte orkat med varken körkortsteoriplugg eller skoinköp. Mamma var irriterad över detta, och jag blev lite stött eftersom jag kände att jag hela dagen hade gjort någonting väldigt värdefullt av min tid. Mycket mer värdefullt än att köpa nya skor, i alla fall. Istället för egoism hade jag ju ägnat mig åt altruism, skulle man kunna sammanfatta det som, och det ses ju som bekant som något väldigt positivt inom buddhismen. Därför tyckte jag att mamma anklagade mig synnerligen orättfärdigt när hon sa att jag hade prioriterat dåligt.
Tredje februari
Jag har alltid upplevt mig själv som en ganska vänlig och oegoistisk person (det gör nog de flesta), men nu kommer jag gång på gång på mig själv med saker som pekar på motsatsen.
Jag är med i min skolas elevstyrelse och nästa vecka är det nyval, och i egenskap av att jag sitter med i valberedningen är jag den här veckan med och intervjuar alla som kandiderar. Det är för det mesta en rätt behaglig sysselsättning: de som intervjuas är lite smånervösa, vaktar sin tunga från att säga opassande saker och är därför väldigt trevliga att ha och göra med. Idag intervjuade vi dock en person som jag fick många negativa vibrationer av att prata med. Jag borde inte berätta mer ingående om det, men i vilket fall som helst så hade jag väldigt svårt för att känna kärlek och medkänsla gentemot personen. H*n var jävligt jobbig helt enkelt.
Idag har jag dessutom gjort något jag inte ofta gjort innan: tackat skolbespisninspersonelen för maten. Det kändes som en väldigt enkel men ändå fin handling. På tal om handling har jag funderat lite kring det gamla uttrycket "det är tanken som räknas". Stefan Einhorn menar i boken "Konsten att vara snäll" att det är ett dåligt ordspråk, då det i själva verket är handlingen som räknas. Han menar att om någon gör någonting gott, då spelar det egentligen ingen roll med vilken avsikt, då det ju när allt kommer omkring är just handlingen som räknas. Jag tänker att det ligger en hel del i vad Einhorn säger, men att tanken bakom en handling ändå är viktigt. Detta framför allt för personen som utför handlingen: gör han det av altruistiska skäl kommer han att må bättre av handlingen än om han gör det av egoistiska.
Idag fyller en kompis till mig nitton år och det ska firas med förfest och senare på kvällen krogen. Med tanke på att jag ska hålla mig nykter tycker jag att det ska bli spännande att se hur kvällen artar sig. Kanske får jag ett lite annat perspektiv på utelivstillvaron än jag tidigare hade.
Jag är med i min skolas elevstyrelse och nästa vecka är det nyval, och i egenskap av att jag sitter med i valberedningen är jag den här veckan med och intervjuar alla som kandiderar. Det är för det mesta en rätt behaglig sysselsättning: de som intervjuas är lite smånervösa, vaktar sin tunga från att säga opassande saker och är därför väldigt trevliga att ha och göra med. Idag intervjuade vi dock en person som jag fick många negativa vibrationer av att prata med. Jag borde inte berätta mer ingående om det, men i vilket fall som helst så hade jag väldigt svårt för att känna kärlek och medkänsla gentemot personen. H*n var jävligt jobbig helt enkelt.
Idag har jag dessutom gjort något jag inte ofta gjort innan: tackat skolbespisninspersonelen för maten. Det kändes som en väldigt enkel men ändå fin handling. På tal om handling har jag funderat lite kring det gamla uttrycket "det är tanken som räknas". Stefan Einhorn menar i boken "Konsten att vara snäll" att det är ett dåligt ordspråk, då det i själva verket är handlingen som räknas. Han menar att om någon gör någonting gott, då spelar det egentligen ingen roll med vilken avsikt, då det ju när allt kommer omkring är just handlingen som räknas. Jag tänker att det ligger en hel del i vad Einhorn säger, men att tanken bakom en handling ändå är viktigt. Detta framför allt för personen som utför handlingen: gör han det av altruistiska skäl kommer han att må bättre av handlingen än om han gör det av egoistiska.
Idag fyller en kompis till mig nitton år och det ska firas med förfest och senare på kvällen krogen. Med tanke på att jag ska hålla mig nykter tycker jag att det ska bli spännande att se hur kvällen artar sig. Kanske får jag ett lite annat perspektiv på utelivstillvaron än jag tidigare hade.
Andra februari
Det har slagit mig hur pass lätt det är att glömma saker och ting när man har fullt upp med annat. På bussen till skolan idag satt jag och tänkte på mitt projektarbete och att jag idag skulle välja mina ord, handlingar och tankar med omsorg. Det var lättare sagt än gjort. Så fort jag började arbeta med annat slutade jag att tänka på vad jag tänkte, och i viss mån också vad jag sade och handlade. När jag kring tolvtiden beträdde matsalen för att äta mat hade jag inte en tanke på att jag skulle äta vegetariskt, utan ställde mig av ren vana i köttätarkön för att kunna sleva upp lite spaghettigratäng. Efter någon minut i kön insåg jag dock mitt misstag och begav mig istället mot den vegetariska hörnan för att kunna lägga lite couscous och oliver på mitt fat. Det var gott, jag saknade faktiskt inte spaghettigratängen särskilt mycket. Att vegetarianismen är snäll mot djur och natur visste jag redan, men dagens skolmåltid visade att den även kan vara snäll mot smaklökarna.
Jag har liksom igår ljugit en hel del idag. Det har visserligen varit om ganska triviala saker, men jag borde enligt de fem levnadsdisciplinerna ändå inte ljuga. Framförallt ljög jag lite grand för min mor och far när jag kom hem vid sju och sade att jag hade varit och fikat. Egentligen hade jag suttit nere i styrelserummet och fixat lite med den här bloggen, men jag vill av någon anledning inte att mina föräldrar ska ha någon som helst kännedom om vad jag gör på internet, så jag sa alltså att jag hade varit och fikat. Det var dumt av mig. Sedan ljög jag också lite i mitt mail till min projekthandledare Peter, men det behöver vi inte gå in på närmre här eftersom han kanske läser bloggen.
Förutom de snedsteg som jag ovan har återgett har min dag varit ganska lyckad. Framförallt på bussen känner jag att man får tillfälle för uppmärksamhet, koncentration och reflektion, då man under färden hinner tänka många negativa tankar om sina medpassagerare. Tankarna försöker jag undersöka och göra någonting åt, men det går än så länge inte så bra. Vi får hoppas att det blir bättre ju längre månaden lider.
Jag läste förresten i JP idag om Christian Olsson. Han hamnade tydligen i en depression trots att han blev stenrik och flyttade till Monaco. Är det måhända ett exempel på hur egoism går hand i hand med olycka?
Sibiria har skrivit en låt om Christian Olssons flytt som man, om man har spotify, kan lyssna på här.
Hur min meditation har gått hittills
När jag skriver det här har jag nyss avverkat månadens andra meditationspass. För att göra klart för eventuella läsare om hur jag går till väga när jag mediterar tänkte jag beskriva det lite kortfattat (jag är än så länge väldigt, väldigt, väldigt mycket nybörjare). Det jag hittills vet har jag framför allt hämtat från den här boken.
När jag tjuvstartade lite med min meditation förra veckan var jag bekväm av mig och satt på en stol och hade dessutom lite musik i bakgrunden. Det kändes bra, men nu när jag ska gå in för det på riktigt har jag försökt att inta skräddarställning och ha det tyst i rummet. Skräddarställning är egentligen en ganska lågt rangordnad sittställning, men jag klarar för tillfället inte av något mer avancerat. Faktum är att jag knappt klarar av skräddarställning ens en gång: jag är en oerhört ovig människa och tycker därför inte att det är särskilt bekvämt att sitta skräddare. Men, jag försöker så gott det går i alla fall.
När jag har intagit en någorlunda bekväm sittställning tar jag tre djupa andetag och börjar sedan koncentrera mig på andningen. Sedan sitter jag så, så stilla det bara går, i ungefär tjugo minuter och försöker att inte göra något annat än att koncentrera mig på andningen. Det är sannerligen inte lätt. Lite då och då börjar jag tänka på annat: flickor, kamrater, skolan, kändisar och lite allt möjligt. Ibland börjar jag också planera för vad jag ska göra när jag har avslutat meditationen, vilket vad jag har förståt inte alls är bra. Meditation handlar nämligen i mångt och mycket om att leva i nuet, och för att göra det är just koncentrationen på andningen viktig.
Något annat som har stört min koncentration på andningen är när jag får ont i ljumske, mage eller rygg. Jag har försökt att då koncentrera mig på smärtan, vilket det i boken står att man ska göra, men jag vet faktiskt inte vad det har gett för något ännu. Ibland har jag fått impulser som säger att jag borde resa mig upp innan den uppsatta meditationstiden är slut, men jag har försökt förtränga dem och har väl faktiskt lyckats ganska bra med det. Meditation kräver mycket tålamod och disciplin, det har jag både läst och redan nu lärt mig av egna erfarenheter.
Efter de två meditationspass jag hittills har haft har jag (utöver smärre smärtor här och var) känt mig väldigt klar i huvudet. Det har för en stund gjort mig pigg, men eftersom jag har mediterat relativt sent båda gångerna har jag efter en stund blivit sömnig och gått och lagt mig.
Värt att nämna är att den meditationsmetod jag tillämpar är så kallad vipassana. Den går i stora drag ut på att träna uppmärksamheten och att komma underfund med att egot är en illusion. Förhoppningsvis kan jag under min månad som meditationsutövare komma en liten bit på vägen, så att jag i alla fall inte gör om Christian Olssons misstag.
Jag har liksom igår ljugit en hel del idag. Det har visserligen varit om ganska triviala saker, men jag borde enligt de fem levnadsdisciplinerna ändå inte ljuga. Framförallt ljög jag lite grand för min mor och far när jag kom hem vid sju och sade att jag hade varit och fikat. Egentligen hade jag suttit nere i styrelserummet och fixat lite med den här bloggen, men jag vill av någon anledning inte att mina föräldrar ska ha någon som helst kännedom om vad jag gör på internet, så jag sa alltså att jag hade varit och fikat. Det var dumt av mig. Sedan ljög jag också lite i mitt mail till min projekthandledare Peter, men det behöver vi inte gå in på närmre här eftersom han kanske läser bloggen.
Förutom de snedsteg som jag ovan har återgett har min dag varit ganska lyckad. Framförallt på bussen känner jag att man får tillfälle för uppmärksamhet, koncentration och reflektion, då man under färden hinner tänka många negativa tankar om sina medpassagerare. Tankarna försöker jag undersöka och göra någonting åt, men det går än så länge inte så bra. Vi får hoppas att det blir bättre ju längre månaden lider.
Jag läste förresten i JP idag om Christian Olsson. Han hamnade tydligen i en depression trots att han blev stenrik och flyttade till Monaco. Är det måhända ett exempel på hur egoism går hand i hand med olycka?
Sibiria har skrivit en låt om Christian Olssons flytt som man, om man har spotify, kan lyssna på här.
Hur min meditation har gått hittills
När jag skriver det här har jag nyss avverkat månadens andra meditationspass. För att göra klart för eventuella läsare om hur jag går till väga när jag mediterar tänkte jag beskriva det lite kortfattat (jag är än så länge väldigt, väldigt, väldigt mycket nybörjare). Det jag hittills vet har jag framför allt hämtat från den här boken.
När jag tjuvstartade lite med min meditation förra veckan var jag bekväm av mig och satt på en stol och hade dessutom lite musik i bakgrunden. Det kändes bra, men nu när jag ska gå in för det på riktigt har jag försökt att inta skräddarställning och ha det tyst i rummet. Skräddarställning är egentligen en ganska lågt rangordnad sittställning, men jag klarar för tillfället inte av något mer avancerat. Faktum är att jag knappt klarar av skräddarställning ens en gång: jag är en oerhört ovig människa och tycker därför inte att det är särskilt bekvämt att sitta skräddare. Men, jag försöker så gott det går i alla fall.
När jag har intagit en någorlunda bekväm sittställning tar jag tre djupa andetag och börjar sedan koncentrera mig på andningen. Sedan sitter jag så, så stilla det bara går, i ungefär tjugo minuter och försöker att inte göra något annat än att koncentrera mig på andningen. Det är sannerligen inte lätt. Lite då och då börjar jag tänka på annat: flickor, kamrater, skolan, kändisar och lite allt möjligt. Ibland börjar jag också planera för vad jag ska göra när jag har avslutat meditationen, vilket vad jag har förståt inte alls är bra. Meditation handlar nämligen i mångt och mycket om att leva i nuet, och för att göra det är just koncentrationen på andningen viktig.
Något annat som har stört min koncentration på andningen är när jag får ont i ljumske, mage eller rygg. Jag har försökt att då koncentrera mig på smärtan, vilket det i boken står att man ska göra, men jag vet faktiskt inte vad det har gett för något ännu. Ibland har jag fått impulser som säger att jag borde resa mig upp innan den uppsatta meditationstiden är slut, men jag har försökt förtränga dem och har väl faktiskt lyckats ganska bra med det. Meditation kräver mycket tålamod och disciplin, det har jag både läst och redan nu lärt mig av egna erfarenheter.
Efter de två meditationspass jag hittills har haft har jag (utöver smärre smärtor här och var) känt mig väldigt klar i huvudet. Det har för en stund gjort mig pigg, men eftersom jag har mediterat relativt sent båda gångerna har jag efter en stund blivit sömnig och gått och lagt mig.
Värt att nämna är att den meditationsmetod jag tillämpar är så kallad vipassana. Den går i stora drag ut på att träna uppmärksamheten och att komma underfund med att egot är en illusion. Förhoppningsvis kan jag under min månad som meditationsutövare komma en liten bit på vägen, så att jag i alla fall inte gör om Christian Olssons misstag.
Första februari
Strax efter midnatt kunde jag äntligen ta steget fullt ut och ändra religiös åskådning på facebook: från att inte ha haft någon alls till att bli buddhist. Det kändes som ett stort steg, och med offentliggörandet kunde mitt livs mest andliga månad hittills sätta igång på riktigt. Nyfiken på hur den första dagen på mitt nya liv skulle arta sig gick jag någon timme senare och la mig för att få lite sömn.
Efter att inte ens ha tänkt på att jag som buddhist inte ska ljuga slog det mig på bussen på väg till Per Brahegymnasiet att det nästan var det första jag hade gjort. För att få lite sovmorgon den första praktikdagen hade jag nämligen sagt till min praktikhandledare Hugo, som är elevombudsman i Jönköping, att vi skulle städa styrelserummet på förmiddagen och att jag därför inte kunde komma till hans kontor i Huskvarna klockan åtta på morgonen. Istället satt jag på bussen vid halv elva och kände mig som en tämligen misslyckad buddhist. Vi skulle förvisso faktiskt städa styrelserummet, men det var inte förrän klockan två, så jag hade för att få sovmorgon gett en lite skev bild av sanningen. För att lätta mitt samvete lite grand städade jag i alla fall en timme på egen hand, gick sedan till Restaurang Linden för att för nästan första gången äta det vegetariska alternativet och begav mig sedan mot busshållplatsen för att åtminstone på eftermiddagen göra rätt för mig på min praktikplats.
På bussen satt jag och irriterade mig på tre stycken högljudda ungdomar i yngre tonåren, vilka alla tre skulle passa in under kategorin ”fjortisar”. Efter att ha tjuvlyssnat en stund på deras samtal förstod jag så mycket som att de snackade skit om någon de inte tyckte om. Eller, för att använda deras ord: "hon kan fan burn". Jag kom sedan att tänka på den buddhistiska litteratur jag hade läst och försökte med den i åtanke bli kvitt min irritation gentemot slynglarna. Ärligt talat gick det inte så bra, men bara att jag försökte tycker jag är ett gott tecken.
Väl på Hugos kontor fick jag läsa om ANT-undersökningen. Det kändes lite kul att börja månaden med att läsa om andras bruk/missbruk av det jag själv ska hålla mig borta ifrån.
När jag skriver det här är klockan tjugo över tio och jag ska snart genomföra månadens första meditationspass. Jag tjuvstartade faktiskt med lite meditation redan förra veckan, men nu ska det bli mer regelbundet. Mer om meditation och hur det gick kommer imorgon.
Efter att inte ens ha tänkt på att jag som buddhist inte ska ljuga slog det mig på bussen på väg till Per Brahegymnasiet att det nästan var det första jag hade gjort. För att få lite sovmorgon den första praktikdagen hade jag nämligen sagt till min praktikhandledare Hugo, som är elevombudsman i Jönköping, att vi skulle städa styrelserummet på förmiddagen och att jag därför inte kunde komma till hans kontor i Huskvarna klockan åtta på morgonen. Istället satt jag på bussen vid halv elva och kände mig som en tämligen misslyckad buddhist. Vi skulle förvisso faktiskt städa styrelserummet, men det var inte förrän klockan två, så jag hade för att få sovmorgon gett en lite skev bild av sanningen. För att lätta mitt samvete lite grand städade jag i alla fall en timme på egen hand, gick sedan till Restaurang Linden för att för nästan första gången äta det vegetariska alternativet och begav mig sedan mot busshållplatsen för att åtminstone på eftermiddagen göra rätt för mig på min praktikplats.
På bussen satt jag och irriterade mig på tre stycken högljudda ungdomar i yngre tonåren, vilka alla tre skulle passa in under kategorin ”fjortisar”. Efter att ha tjuvlyssnat en stund på deras samtal förstod jag så mycket som att de snackade skit om någon de inte tyckte om. Eller, för att använda deras ord: "hon kan fan burn". Jag kom sedan att tänka på den buddhistiska litteratur jag hade läst och försökte med den i åtanke bli kvitt min irritation gentemot slynglarna. Ärligt talat gick det inte så bra, men bara att jag försökte tycker jag är ett gott tecken.
Väl på Hugos kontor fick jag läsa om ANT-undersökningen. Det kändes lite kul att börja månaden med att läsa om andras bruk/missbruk av det jag själv ska hålla mig borta ifrån.
När jag skriver det här är klockan tjugo över tio och jag ska snart genomföra månadens första meditationspass. Jag tjuvstartade faktiskt med lite meditation redan förra veckan, men nu ska det bli mer regelbundet. Mer om meditation och hur det gick kommer imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
