Sjätte februari

Jag har idag förmodligen haft mitt bästa meditationspass hittills. Självfallet tappade jag koncentrationen på andningen lite då och då, men för det mesta märkte jag det relativt snabbt, och jag satt i hela 30 minuter, vilket är nytt personligt rekord. Med det sagt kan jag lämna meditationen för att berätta lite om hur mitt praktiserande i övrigt har gott idag.

Fram till för ungefär tjugo minuter sedan trodde jag inte att jag hade något väsentligt att berätta om dagen, men sedan kom jag på att jag har varit ute och övningskört med far idag. Vanligtvis innebär det svordom efter svordom och irritationen på far brukar vara hög. Så var inte fallet idag: jag lyckades hålla mig lugn genom hela körningen och tack vare det körde jag enligt mina mått mätt riktigt hyfsat. Inte ens när jag fick motorstopp brusade jag upp. Huruvida detta beror på mitt praktiserande är givetvis oklart, men det är mycket möjligt att det finns ett samband. I så fall har det gett frukt mycket tidigare än vad jag någonsin hade vågat hoppas på, vilket naturligtvis känns väldigt bra.

Ikväll har jag läst lite om karmalagen, reinkarnation och återfödelse. Detta är bitar i dharman som jag, utifrån vad jag hittills har läst, inte kan säga mig tro på. Jag är för materialistiskt lagd för att kunna tro på att vi på något sätt kommer leva vidare efter döden. Att våra byggstenar kommer finnas kvar står dock klart, men jag har väldigt svårt att tro på återfödelse och reinkarnation. De "bevis" jag har tagit del av känns väldigt undermåliga; de är för mig ungefär lika starka som de försök som har gjorts för att bevisa Guds existens (alltså inte alls bra). Ta till exempel Dalai lama, som i "En västerlänning möter buddhismen" av Jan Koldenius, ses som en form av bevis för att reinkarnation är ett faktum. Om det nu är så att alla Dalai lamor har varit reinkarnationer av Avalokiteshvara hade förmodligen alla varit föredömliga i sitt ämbete, och det har inte alla varit. Den sjätte Dalai lama levde exempelvis ett väldigt utsvävande liv, han festade hellre än mediterade, och det är enligt mig ett starkt argument mot just Dalai lama-argumentet. Sedan använder sig Kordenius i samma bok också av det klassiska "kan du bevisa att det inte är så?"-argumentet. Själv har jag väldigt svårt att ta till mig det argumentet eftersom jag anser att bevisbördan självfallet bör ligga på den som ska bevisa något, inte den andre.