Tjugofemte februari

Något jag har känt väldigt påtagligt är att ju mer jag har att göra, desto mindre tid och tanke ägnar jag åt buddhismen. Den här veckan har jag haft väldigt mycket att göra, bland annat med elevrådets årsmöte. Nu är det dock genomfört och jag har skrivit färdigt vad som krävs i protokoll- och verksamhetsberättelseväg.

För att det här inlägget inte ska bli alltför torrt tipsar jag om ett inlägg på min ordinarie blogg från i somras, vilket hittas här. Jag var då inte särskilt kunnig om buddhismen men behandlade ändå saker som har mycket med buddhismen att göra: altruism, egoism och lycka. Delvis har jag ändrat uppfattning från när jag skrev inlägget, då trodde jag till exempel tydligen inte att sannaltruism verkligen existerar, något jag nu nog ändå tror, men slutpoängen håller jag fortfarande med om i allra högsta grad: osjälviska handlingar leder i högre grad än själviska till lycka.

Nu är det inte många dagar kvar alls. Puh. Det känns som om jag överlag har varit en ganska dålig buddhist sista halvan av månaden. Men men, det går inte att lyckas med allt, och jag har ändå fullt tillräckligt med underlag för att få ihop till ett bra projektarbete känner jag. Mycket möjligt är att jag så småningom kommer publicera slutprodukten här på bloggen, men det är inte helt klart än. Förhoppningsvis kommer jag att komma med maffigare inlägg nu de tre återstående dagarna i alla fall.

4 kommentarer:

  1. Praktiserandet får aldrig bli en börda, då kommer man inte att fortsätta. När man märker framstegen, och har satt upp sitt mål, då blir praktiken en naturlig del av livet.

    Vi är väldigt präglade av våra vanor, man måste göra den buddhistiska praktiken till en vana för att orka hålla på resten av livet.
    /Petrus

    SvaraRadera
  2. Jag tror att en stor del i min allt sämre disciplin har varit bristen av sällskap i mitt praktiserande. Det har egentligen bara varit här, där du har varit en stor hjälp Petrus, som jag har fått respons från andra buddhister. Hade jag haft kontakt med någon buddhistisk lärare i verkliga livet hade praktiserandet förmodligen känts mer och mer inspirerade ju längre tiden gått, istället för tvärtom, som det har varit nu.

    SvaraRadera
  3. Det är tufft att vara ensam i sin praktik, det är väl bara de mest hängivna som klarar det. Och en månad är väl enligt mig lite för kort tid för att man ska hinna märka nån större skillnad. Jag brukar se tillbaka ett halvår och jämföra hur det var då när jag försöker bedömma mina framsteg.
    /Petrus

    SvaraRadera
  4. Ja, det har varit lite svårt att själv hålla motivationen uppe. Sen är det möjligt att min skepticism gentemot saker som återfödelse, nirvana och upplysningstillstånd har bidragit till min allt sämre disciplin. En mer ingående utvärdering av sånt kommer hur som helst i min kommande slutprodukt :)

    SvaraRadera