Tredje februari

Jag har alltid upplevt mig själv som en ganska vänlig och oegoistisk person (det gör nog de flesta), men nu kommer jag gång på gång på mig själv med saker som pekar på motsatsen.

Jag är med i min skolas elevstyrelse och nästa vecka är det nyval, och i egenskap av att jag sitter med i valberedningen är jag den här veckan med och intervjuar alla som kandiderar. Det är för det mesta en rätt behaglig sysselsättning: de som intervjuas är lite smånervösa, vaktar sin tunga från att säga opassande saker och är därför väldigt trevliga att ha och göra med. Idag intervjuade vi dock en person som jag fick många negativa vibrationer av att prata med. Jag borde inte berätta mer ingående om det, men i vilket fall som helst så hade jag väldigt svårt för att känna kärlek och medkänsla gentemot personen. H*n var jävligt jobbig helt enkelt.

Idag har jag dessutom gjort något jag inte ofta gjort innan: tackat skolbespisninspersonelen för maten. Det kändes som en väldigt enkel men ändå fin handling. På tal om handling har jag funderat lite kring det gamla uttrycket "det är tanken som räknas". Stefan Einhorn menar i boken "Konsten att vara snäll" att det är ett dåligt ordspråk, då det i själva verket är handlingen som räknas. Han menar att om någon gör någonting gott, då spelar det egentligen ingen roll med vilken avsikt, då det ju när allt kommer omkring är just handlingen som räknas. Jag tänker att det ligger en hel del i vad Einhorn säger, men att tanken bakom en handling ändå är viktigt. Detta framför allt för personen som utför handlingen: gör han det av altruistiska skäl kommer han att må bättre av handlingen än om han gör det av egoistiska.

Idag fyller en kompis till mig nitton år och det ska firas med förfest och senare på kvällen krogen. Med tanke på att jag ska hålla mig nykter tycker jag att det ska bli spännande att se hur kvällen artar sig. Kanske får jag ett lite annat perspektiv på utelivstillvaron än jag tidigare hade.